Halv åtta gick vi upp. Joel tog nattbestyren i natt, men jag vaknade ju ändå, fast skönt att slippa gå upp och frysa :-)

Han har nu åkt till Tiveden med ett par vänner. Dom skulle gå någon vandringsled och fota lite, så  när han kommer hem det vet jag inte. Tippar på sen eftermiddag/kväll beroende på vädret.

Som det verkar här i bloggen så är han ju knappt hemma. Jobbar heltid och på sin lediga tid så fotar han väldigt mycket. Så många gånger känns det som att jag tar det största ansvaret med Ewelyn och hushållet. Jag tycker om att vara hemma, jag har inte samma behov som honom att det alltid måste hända något, men nu börjar även jag känna av det.

Det är jobbigt i mellanvarven att gå här hemma. Mestadels så är det ju hur underbart som helst att få möjligheten att vara hemma med sin dotter, men även jag vill ha den där gnutta egentiden. Dom få stunderna som jag bloggar, ja då sover hon oftast. Sedan har man kvällen när hon lagt sig, då sitter man uppe länge och gör sådant man inte hunnit under dagen eller så är man för slö och sitter i soffan som en soffpotatis =)

Jag borde ta för mig mer, göra mer saker själv och med mina vänner, men jag kommer aldrig till skott. Dagarna bara kommer och tröttheten kommer åter igen i fatt mig.

Mamma är jag ju 24/7 och livet ut, och tro mig jag älskar att vara mamma och jag älskar min dotter, men ibland så vill jag bara vara Malin, kunna släppa loss utan något direkt ansvar och slappna av.

Det är inte lätt det där när tiden inte räcker till. Varken för mig själv eller för Joel och jag tillsammans. Mycket kan man styra över, mycket går av bara farten.

Det kommer bli lugnare nu och vi har pratat med varandra. Kommunikation är nog så viktigt i en relation och det är ingen lätt grej för mig. Jag blir väldigt tillbakadragen, orkar inte argumentera och kör mitt race. Ensam är stark har alltid varit mitt motto här i livet och jag vill inte känna mig beroende av varken min sambo eller av släkt av vänner. Envis och stolt som man är.

Det är helt klart mer en nackdel för man kommer till den gräns vissa stunder att man blir helt utmattad. Jag får ofta höra "Hur orkar du? Var får du din energi ifrån?". Jag har inget bra svar på den frågan. Det är för att jag måste och för att jag vill.

Jag gör allt för min dotter, jag vill att hon ska ha det bra tillåter mig sällan att bli lat. Ofta skriver jag här på bloggen att "Nä, nu får det vara nog, tar städet imorgon". Likförbannat fem minuter efter så är jag i gång med dammtrasan :-)

Jag brås på min farmor, det märks att vi är släkt. Det enda som skiljer oss ifrån varandra är att hon är äldre och säger vad hon tycker. Henne jamsar man inte med. Jag är tvärtom, väldigt laidback och kanske lite konflikträdd.

Jag gillar inte tjafs, tur såväl så kan jag nog räkna på mina fingrar dom gånger Joel och jag inte är överens. Jag vill ha det lugnt omkring mig. Jag vill inte såra andra, men innerst inne så sårar jag nog mig själv för att jag sväljer allt och låtsas som ingenting.

Jag känner en enorm trygghet med min familj, jag mår bra. Men även ett träd får löven att falla.

Jag ser framåt och inte bakåt. Jag är älskad, jag älskar tillbaka. Jag har mycket att se framemot och det gör mig glad. Att ha mål, samtidigt som ödet får vara med i spelet så blir nog slutresultatet bra.

Och jag vill gärna avsluta detta inlägg med att säga att Joel och jag har det bra och ett liv utan honom finns inte i mina tankebanor.

Man kan vara lycklig fast ändå må dåligt vissa stunder. Lycka är min grund och jag har aldrig mått så bra sen jag och Joel blev ett par. Jag älskar min familj. Det betyder allt för mig..