Mina änglar sover sen en stund tillbaka. Skönt med lite egentid. Kollar "Lyxfällan" på Tv och även denna gång så förundrats jag över hur dessa människor tänker. Egentligen ska jag inte yttra mig för jag känner varken dom eller deras bakgrund, men av vad programmet framställer så blir jag allt lite förvånad. Dom har hund, kanin, betalar på häst, två barn, fin bil, platt Tv och sen en skuld hos Kronofogden på en halv mille. Det talar inte för att dom är speciellt smarta.

Alla kan man hamna i ekonomisk kris då man är med om något trauma, blir sparkad ifrån jobbet, sjukskriven eller av andra orsaker. Man lever ju efter det man har i den situationen man befinner sig i. När jag jobbade heltid och fick ut en skaplig lön och likaså Joel så kunde vi resa, vi köpte kläder och unnade oss allt möjligt för att vi kunde och hade råd. Sen flyttade vi till större, jag började plugga och sen fick vi barn och köpte då en större bil, en bra affär dock eftersom vi sålde våran gamla till pappa. Vi fick ändra om vårat köpbeteende och tänka oss mer för. Jag ligger nog mittemellan i att vara en spara och en slösa. Vi sparar en del varje månad, men vi unnar oss även nåt lite då och då för att må bra och för att vi prioriterar vissa saker.

Jag flyttade hemifrån när jag var 18 och hade då mitt studiemedel plus sommarjobb och extrajobb på sidan om. Jag fixade mina räkningar och jag kunde köpa min mat. Vissa månader var jobbigare än andra, då räkningar man inte räknat med kom samtidigt. Men jag grejade det utan att be om hjälp.

Sedan träffade jag en kille som jag flyttade tillsammans med. Det var bra i början sen gick det åt skogen. Jag hade min praktik, men var även timanställd vid behov. Han sa upp sig från jobbet av olika skäl och där stod vi. Mina pengar ifrån Försäkringskassan/facket drog ut på tiden och det tog på oss båda. Sen tog det slut av andra orsaker som jag inte tänker skriva om här för det är något som var mellan oss två.

Jag flyttade då till en annan bostad här i Mjölby och fick be om hjälp via kommunen då jag var tvungen att ha någonstans och bo. Dessutom var det dåligt med lägenheter och i det fallet och i det skicket jag var så fick jag det kämpigt. Jag betalade mina räkningar, men fick spara in på annat. Då ska jag förtydliga mig om att jag inte handlade speciellt mycket annat onödigt eftersom jag var bra medveten om hur lite pengar det kom in varje månad och varje månad kändes lång.

Jag hade tur, sökte jobb och fick ett extra jobb några veckor. Tjänade bra med pengar. Fick även ett heltidsjobb, ej fast men jag hade min fasta lön i cirka 1 år. Hurra, efter att ha slitit med varenda krona så blev jag överlycklig. Efter det året beslutade jag mig för att plugga.

I samma veva föll Joel och jag för varandra och han blev till slut mer eller mindre inneboende hos mig. Jag krävde aldrig att han skulle betala halva hyran eller några andra räkningar utan han köpte hem lite mat då och då och bidrog med så mycket annat.

Vi flyttade till större och till en början hade vi delad ekonomi och det funkade bra för oss. Han var nöjd och jag kände mig tillfreds med att jag bidrog med min del, så mycket jag klarade av.

När jag blev gravid så pratade vi fram och tillbaka om hur vi skulle kunna förbättra och göra det lite smidigare på ekonomifronten. Vi beslöt oss för att ha allt gemensamt, pengarna som kommer in är bådas och alla räkningar betalas av oss båda. För oss funkar det utmärkt.

Det är inte alltid en dans på rosor och vissa månader känns mer påtagligare än andra och det dyker upp saker som läkarbesök och andra utgifter som blir akuta.

Jag älskar att shoppa, handla till mig själv och andra men det går till en viss gräns. Sedan kan jag inte sticka under stolen med att det blir några spontanköp ibland och även felköp.

Jag tror att man får mycket med sig av hur man haft det i sin uppväxt, hur ekonomin sett ut och hur man är uppfostrad. Sedan finns maskrosbarnen som väljer sin egen väg och klarar sig fint ändå.

Oj, det här blev ett långt inlägg. Men jag kände att jag bara ville dela mig av mina tankar och erfarenheter.