Jag undrar hur länge kroppen orkar? Hur mycket resurser man har? När går reserven på? När tar batteriet slut?
Helt klart så orkar man mer än vad man tror, man måste. Det finns inga ursäkter, det finns inga genvägar.

Jag brukar alltid säga det som så att det är inte Ewelyn som är jobbig. Det är sömnbristen. Det är den som gör att det känns som man går i dvala, man är trött fast ändå så får man en spark i baken ifrån ovan, trotsar tröttheten och får den lilla energikicken som gör att man står ut. Man är glad för det man har och även att man inte sovit något denna vecka förutom en powernap så fixar man det. Ewelyns leende får mig att smälta och jag blir imellanåt stolt för att man ändå orkar hålla humöret uppe, det är klart att det kan svikta ibland och att jag kan uttrycka min trötthet genom olika saker. Man är ju inte mer än människa, och vem har sagt att man inte är en bra mamma för det?

Jag har sett både det ena och det andra, men jag har sagt till mig själv och det gjorde jag innan Ewelyn kom att det inte ska gå ut över henne. Jag har upplevt alldeles för mycket sådant i min uppväxt och i min omgivning att jag nu kan vända det till något positivt för mig. Jag kan inte rätta andra. Jag har lärt mig av det och vet hur saker och ting kan sluta när man skjutsar över sin frustration på andra.

Jag tillåter mig en klapp på axeln, mitt tålamod har varit en nackdel för mig förut, men efter att ha sprungit fram och tillbaka till spjälsängen cirka 50 ggr varje natt utan att sucka speciellt mycket så måste jag nog ge mig en creed.

Jag är inte gjord av stål. Men att försöka tänka annorlunda gör det hela lite lättare. Åtminstone för mig..

Nu ser jag framemot kalaset med god mat och trevligt sällskap :-)