Tårarna rann...

En natt utan så mycket vidare sömn igen.. Lilla snuttan hostade så hon kräktes.. Så jag flög upp ur sängen och då satt hon upp med spya på pyjamasen.

Snäll som jag är så väcke jag Joel, tyckte det blev smidigast så att någon kunde fixa i sängen och bädda rent och en kunde tvätta av Ewelyn och byta på henne.

Efter det somnade hon igen, men jag låg kvar en bra stund innan ögonlocken slogs igen.




Jag ringde till dagis idag och bestämde att vi skulle vara hemma, lika bäst. Jag var som ett vitt spöke och Ewelyn var inte på något strålande humör heller.

Efter en timme eller två så ringde dom från dagis. En jättebra dagisfröken som jag tycker om och hon berättade lite att Ewelyn varit lite ledsen och så imellanvarven. Det har ju gått bra att lämna och hämta henne och när jag varit där så har ingen annan av dagisfröknarna sagt något så hur ska man veta?

Men hon trodde att det kunde vara för att det varit så mycket personalbyte och vikarier och att det blivit rörigt för henne. En omställning såklart när tre av hennes "favoriter" knappt är där, eller kvar rättare sagt.

Så dom ska lägga mer tid på henne och inte springa runt för mycket utan vara vid henne så hon får tryggheten tillbaka. Som hon sa det är ju deras ansvar att ge barnen trygghet.

Känns skönt att hon ringde så man vet och att man göra det till det bättre :-)

Så på Torsdag ska hon dit igen. Imorgon är vi lediga!



Pappa ringde förut och det var ett kort samtal då han var på jobbet så fick inte reda på så mycket. Han hade pratat med min farmor igår kväll och cancern har spridit sig i hela magen :-(

Han sade i telefon "Det är nog kört nu.....".

Jag vet inget mer och väntar på att telefonen ska ringa. Jag hoppas av hela mitt hjärta att dom kan göra något åt det, att ett mirakel ska ske och att hon kommer på fötter igen.

Tänker på DIG...



Så det här har inte varit min dag heller..

Har ringt som en terrorist till olika myndigheter, min a-kassa, f-kassa, och bland annat min handläggare på Af som såklart inte var där nu heller.

Men fått lite mer klarhet i det nu så hoppas det fixar sig..

När man minst anar det dyker problemen upp.

Men det går inte att jämföra med mina ledsna tankar om min släkting. Det är det som rör sig mest i mitt huvud. Kommer hon klara sig?



Jag vet inte men sista tiden har känns mer påtaglig än andra. Det har bara dykt upp saker, det ena efter det andra, stora som små bekymmer.


Det känns inte som något kan göra mig glad nu förutom Ewelyn och Joel.

Ewelyn har jag redan lagt, bra mycket tidigt, men hon var så trött och sov bara en stund på förmiddagen, och inte mycket sömn igår.

Jag tar hellre smällen och går upp tidigt imorgon så hon får sova lilla snuttan.

Jag får sova när jag blir gammal :-)




Åh så har jag fått en jobbtid på Lördag på demensavdelningen. Det behövs nu!!

Som jag brukar säga, det bästa är tänka positivt, men nä, det går fasen inte nu känner jag....

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0