Hemsk dag

Förmiddagen löpte på som vanligt i ett rasande tempo. Men vid lunch så hände en incident som gjorde mig och en annan personal väldigt rörande och ledsam.

Jag har aldrig sett denna vårdtagare så pass dålig och det kom så snabbt. Vet att hon är väldigt gammal och lider av diverse sjukdomar, men ändå så tog det så hårt. Jag gick in med henne på rummet och sen ropade jag genom hela våningen efter den andra personalen. Det var riktigt illa.

Och hon jag jobbade med tog tag i min hand och vi tittade på varandra med nästintill tårögda ögon. Vi trodde det var sista andetaget. Jag sprang, har nog aldrig sprungit så fort till telefonen och ringde sjuksköterskerna, dom kom och efter en stund så kunde jag gå ifrån rummet.

Med lite hjärtklappning och ledsamhet i kroppen. Precis innan jag gick hem så kom dom ut och vi pratade lite. Den gamla i frågan var vid liv. Imorgon är jag ledig och börjar inte förrän halv ett på Onsdag så jag kommer nog till jobbet med blandade känslor.

Ok, jag har valt mitt yrke som undersköterska. Sett och varit med om både det ena och det andra, många bra tillfällen och riktigt hemska.

Jag tror man aldrig vänjer sig, man kan vänja sig att handskas med det och man kan agera proffessionellt, men även vi undersköterskor, sjuksköterkor, läkare osv. Vi är också människor med känslor och när man i stort sett dagligen tar hand om personen så skär det i hjärtat när det händer.

Det spelar ingen roll om personen är närmare 100 år, vilken åkomma, demens eller annat som spelar in. Det berör.

Likaväl som ett gott skratt, en komplimang, en klapp på axeln det kan göra min arbetsdag och fritid till en bättre dag.

Jag är glad att jag jobbade med bra personal och det är i sådana situationer som man kan förundras över hur dom högre tänker när dom anställer vissa vårdpersonal.

Jag vet att jag gjorde allt jag kunde i den situation som uppstod. Jag vet att jag behöll mitt lugn utåt sett, fast med en inre orokänsla.

Jag vet och kan vara stolt över att jag är undersköterska och att min personlighet passar för det. Inte för att skryta eller stå mig själv närmast, men jag vet det bara....


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0