Tänkte dela med mig om hur min förlossning startade och hur allting fortlöpte inne på förlossningen.

(Tisdagen den 6 Oktober)

Dagen började som vanligt med lite krämpor här och där, halsbränna och illamående som tävlade mot varandra. Jag pallrade mig upp ur sängen, stor som en flodhäst och tålamodet efter att ha gått över tiden några dagar kändes mer än jobbigt. Kommer bebisen någon gång? Aldrig? Suck. Barnmorskan Inger ringde och jag fick en tid för igångsättning helgen den 17-18 Oktober. Jag antecknade informationen på en lapp och känslan var blandad. Kanske blir vi tvugna att åka dit. Bli igångsatt som ska vara fruktansvärt. Samma helg dessutom som vi är bjudna på dop. Lappen låg kvar på skrivbordet och jag tittade på den med jämna mellanrum. Innerst inne så hade jag även en liten känsla av att bebisen skulle komma innan och det var Inger barnmorskan också säker på, men i väntans tider känns allt så långt borta och hopplöst.

Jag grejade här hemma under dagen med vanliga sysslor blandat med vila i soffan. Ryggen helt förstörd, kan inte sitta, ej heller ligga bra och att ta en dusch ja det fick gå fort för ryggen protesterade något grymt. Värmen lindrade lite dock.

Joel åkte iväg till jobbet i vanlig ordning och liksom jag väntade han ivrigt på ett telefonsamtal att det var dags, men icke! Bebis trivdes som fisken i vattnet och jag skojade många gånger om att han/hon hade fastnat därinne.
Kvällen fortlöpte med tv-tittande och vid tolv tiden på kvällen/natten traskade Joel innanför dörren efter att ha slutat sitt pass på jobbet. Första frågan lydde "Hur känns det i magen? Känner du något gumman?". "Nä", sa jag lite ledsamt, lite mensvärk bara annars var det lugna puckar.

(Onsdagen 7 Oktober)

Vi gick och lade oss. Klockan var närmare halv ett, ett på natten. Sömn var inget att tala om. Det var besvärligt, värmekudden hjälpte inte ett smack och att välja sovställning var en omöjlighet. Tankarna snurrade och jag ville på något sätt att det skulle göra mer ont. Fast i magen, ryggen hade sin dos redan. När klockan närmade sig tio i två så kände jag mig kissnödig, som att den kom en rejäl flyttning och att det började sippra lite lätt. Fort in på toaletten, hann knappt in även att jag hoppade upp med magen i vädret så droppade lite gå golvet. Det var som slem, en genomskinlig vätska. Shit! Jag ropade på Joel, men han sov som en stock, fick fram en handduk och gick in till sovrummet halvnervös. "Jag är inte säker, men jag tror vattnet har gått", sa jag. Han tittade på mig och vi ringde förlossningen. Hade även värk och kände att något var på gång, men var lite smått osäker iallafall.

Inne på förlossningen så trodde dom att det var slemproppen som höll på att lossna och att om jag kunde hantera smärtan så skulle jag prova med värmekudde och Panodil. Värmekudden hade gått varm här hemma i mikron under en längre tid, så det rådet kändes bortkastat. Jag skulle försöka sova och höra av oss om det blev värre.

Lade mig på sängen igen, vi släckte. Försökte sova. Efter en kort, kort stund "brast" det till i magen. Kan beskriva det kortfattat som en ballong som sprack eller som att bebis sparkade till på en nerv. Upp och hoppa! In på toaletten igen och denna gång förstod jag att det var vattnet som gått. Det droppade som ett mindre Niagarafall längs med benen, på golvet in till badrummet.

Vi ringde igen. Pratade med en barnmorska som tyckte att jag skulle vara hemma så länge jag kunde. Försöka äta något, ta en varm dusch. Fick en tid dagen därpå klockan tolv och hon rådde mig att försöka sova som sagt.

"Sömn!?" tänkte jag. "Hur fasiken ska man kunna sova nu?". Värkarna satte igång, då rejält också med cirka fem minuters mellanrum. Jag härdade. Joel försöka hjälpa till vid min sida hela tiden. Jag låg som en padda i sängen och kunde knappt röra mig. Han ställde sig i köket och gjorde lite havregrynsgröt, smidigt och bra och med hallonsylt på som jag ätit mycket sista tiden. Värkarna blev betydligt värre! Hemska smärta. Dom kom tätare och tätare. Jag var inte det minsta hungrig, men med tanke på att vi kunde ligga inne på förlossningen inom en snar framtid så proppsade han på mig att äta ett par skedar. Han matade mig som en bebis och jag fick i mig ett par skedar,samtidigt som jag tog värk efter värk och darrande/skakningar i hela kroppen. Jag krampade konstant.

Det gick inte mer, värkarna kom varannan minut. Jag lade mig på sängen, ställde mig upp, lade mig igen, stod böjd mot sängen. Så höll det på medan Joel ringde. Vi fick komma in. Äntligen. Snäll sambo som man har så hjälpte han mig med byxor och strumpor, han skickade till mig sin stora gröna tröja och hämtade bilen. Dom få sekunderna kändes som år. Att komma in i bilen, men värk som inte ens kan beskrivas med ord så ont det gjorde. Vi brassade in mot US. Klockan var då cirka fem på morgonen. Motorvägen var låååång och jag försökte fokusera på att andas och kramphöll Joels hand hela vägen. Tur att han är en bra bilförare. Varje skylt var ett steg närmre förlossningen, men för mig var det en evighet. Joel lugnade mig. Han var en ängel som inte brusade upp.

Klockan var cirka halv sex när vi kom fram. Joel ringde på dörrklockan och hämtade mig sedan. Jag gick in med stöttning och att ta trapporna var inte att tänka på. Då till Joels besvikelse tänker jag nu efteråt eftersom han lider av hissfobi sen flera år tillbaka. Att ta den själv vågade jag inte, för då skulle jag tuppa av. Vi åkte upp. Han är modig och fantastisk som trotsade sin rädsla.

Vi klev in, barnmorskan mötte upp oss. In på rummet. Jag kände mig halvblind, det snurrade. Värkarna var intensiva. Fick ett rum, kunde med nöd och näppe lämna ett urinprov mellan värkarna. Fick på mig den sexiga blåa Landstingsskjortan och lade mig på sängen. Smärtlindring stod högst uppe på listan. Hon gav mig lustgasen efter en stund och den var mer än välkommen.

Dom undersökte mig, och jag var öppen cirka 10 cm. Något annat än lustgasen fanns inte tillgänglig då jag enligt barnmorskan hade gjort hela öppningsskedet hemma och epidural måste man ta inom en tid så det kört. Med min spruträdsla innan så ville jag inte ha den, men i det skedet så ville jag ha allt tänkbart.

Tog varje värk. Riktigt jobbigt. Det snurrade. Började nästan krystna med detsamma. Fick sitta på en pilatesboll och gungade lite lätt, men när värkarna kom så pallade jag inte att sitta på den mer. Lade mig på sängen igen, så höll det på. Försökte sätta mig på sängkanten, men eftersom dom satte en elektron för att mäta bebis hjärtfrekvens så kändes det som att jag skulle mosa lillen. Tråden dinglade mellan benen. Det var obehagligt.
Dom tjatade på mig att jag skulle försöka gå lite lätt och jag envisades med att göra ett par försök, men lika snabbt ville jag till sängen. Barnmorskorna hämtade en gågrej som jag hängde mig in svankade fram och tillbaka samtidigt som jag kramhöll lustgasen.

Krystade och krystade...

Bebis åkte längre fram, men jag kände det inte. Jag ville bara bort. Det tog aldrig slut.

10.48 kom våran tös till världen. Cirka fem timmar tog förlossningen från att vi kom in till BB tills att hon kom till oss. Jag såg ryggen på henne, fick upp henne till bröstet. "En pojke", tänkte jag då det såg ut som en stor pungkula. Jag hade fel det var en liten knubbig Ewelyn på 3700 g och 49 cm. Hon var inte det minsta blodig, inte heller särskilt blå som man kan se på Tvn på alla dessa förlossningsprogram. Hon såg så fin ut, men mestadels slagg och fosterfett.

Joel klippte navelsträngen och hon låg på mig. Det första hon gjorde så sög hon på sin lilla tumme. UNDERBART!
Barnmorskorna sa direkt att hon var en liten knubbis och så vacker. Helt bedårande. En riktig prinsessa med stora fina blå ögon och lite hår. Joels virvel och lite längre mörkare hår vid nacken. En liten Joel-prinsessa, så lik. Det såg jag på en gång.

Skulle kunna skriva en hel roman och mer detaljrikt om denna upplevelse som var hemsk, men samtidigt det bästa jag varit med om. En del har glömts bort, mycket sitter kvar. Tankar kan inte alltid bli till ord och att fått dela detta minne med Joel som jag älskar mer än något annat kan inte beskrivas mer. Vi är lyckliga.